Psalmen 44

1 Voor muziekbegeleiding. Van de zonen van Kore; een leerdicht. O God, wij hebben het met eigen oren gehoord, Onze vaderen hebben het ons verteld, Wat Gij gedaan hebt in hun dagen, Met eigen hand in vroeger tijd.

En undervisning Korah barnas, till att föresjunga. Gud, vi hafve med våra öron hört, våre fäder hafva det förtäljt oss, hvad du i deras dagar gjort hafver fordom.

2 Naties hebt Gij uitgeroeid om hèn te planten, Volkeren geveld, om hèn te doen groeien.

Du hafver med dine hand fördrifvit Hedningarna; men dem hafver du insatt. Du hafver förderfvat folken; men dem hafver du utvidgat.

3 Neen, niet met hun zwaard namen zij bezit van het Land, Niet hun arm bracht hun zege: Maar het was uw rechterhand en uw arm En het licht van uw aanschijn, omdat Gij ze lief hadt.

Ty de hafva icke intagit landet genom sitt svärd, och deras arm halp dem intet; utan din högra hand, din arm och ditt ansigtes ljus; ty du hade ett behag till dem.

4 Gij waart het, mijn Koning en God, Die Jakob de zege verleende;

Gud, du äst den samme min Konung, som Jacob hjelp tillsäger.

5 Met úw hulp sloegen wij onze vijanden neer, Door úw Naam trapten wij onze haters tegen de grond;

Igenom dig skole vi nederslå våra fiendar. I ditt Namn vilje vi undertrampa dem som sig emot oss sätta.

6 Neen, ik heb niet vertrouwd op mijn boog, En mijn zwaard kon de zege niet schenken.

Ty Jag förlåter mig icke uppå min båga, och mitt svärd kan intet hjelpa mig;

7 Maar Gij hebt ons van onze verdrukkers verlost, En onze haters te schande gemaakt;

Utan du hjelper oss ifrå våra fiendar, och gör dem till skam, som hata oss.

8 In God mochten we steeds blijven roemen, En uw Naam in eeuwigheid prijzen!

Vi vilje dagliga berömma oss af Gudi, och tacka dino Namne evinnerliga. (Sela)

9 Maar nú hebt Gij ons verstoten, ons te schande gemaakt, En trekt niet meer met onze heirscharen op;

Hvi bortdrifver du då nu oss, och låter oss till skam varda; och drager icke ut i vårom här?

10 Gij laat ons vluchten voor onze verdrukkers, En onze haters roven ons leeg!

Du låter oss fly för våra fiendar, att de, som oss hata, skola beröfva oss.

11 Gij levert ons als slachtvee uit, En verstrooit ons onder de naties;

Du låter uppäta oss såsom får, och förströr oss ibland Hedningarna.

12 Verkoopt uw volk voor een spotprijs, En geeft het bijna voor niet!

Du säljer ditt folk förgäfves, och tager der intet före.

13 Gij maakt ons tot smaad onzer buren, Tot spot en hoon voor die ons omringen;

Du gör oss till smälek vårom grannom; till spott och hån dem som omkring oss äro.

14 Gij laat de heidenen over ons schimpen, De volkeren meewarig het hoofd over ons schudden.

Du gör oss till ett ordspråk ibland Hedningarna, och att folken rista hufvudet öfver oss.

15 Mijn schande staat mij altijd voor ogen, En de schaamte bedekt mijn gelaat,

Dagliga är min smälek för mig, och mitt ansigte är fullt med skam;

16 Om de praatjes van schimper en spotter, Om de blik van vijand en hater.

Att jag måste de försmädare och lastare höra, och fienderna och de hämndgiruga se.

17 En dit alles trof ons, ofschoon wij U niet hebben vergeten, En uw Verbond niet hebben verbroken.

Allt detta är öfver oss kommet, och vi hafve dock intet förgätit dig, eller otroliga i ditt förbund handlat.

18 Ons hart is niet afvallig geworden, Onze schreden dwaalden niet af van uw pad;

Vårt hjerta är icke affallet, eller vår gång viken ifrå din väg;

19 Toch hebt Gij ons naar het oord der jakhalzen verwezen, En ons met de schaduw des doods overdekt.

Att du så sönderslår oss ibland drakar, och öfvertäcker oss med mörker.

20 Of, hadden wij de Naam van onzen God soms vergeten, Onze handen naar vreemde goden geheven:

Om vi vår Guds Namn förgätit hade, och våra händer upplyft till en främmande Gud;

21 Zou God het misschien niet hebben geweten, Hij, die de hartsgeheimen doorgrondt?

Det kunde Gud väl finna. Nu känner han ju vår hjertans grund.

22 Neen, om Uwentwil blijft men ons wurgen, En worden wij als slachtvee behandeld!

Ty vi varde ju dagliga för dina skull dräpne, och äro räknade såsom slagtefår.

23 Sta op dan; waarom zoudt Gij slapen, o Heer! Ontwaak; blijf ons niet altijd verstoten!

Uppväck dig, Herre; hvi sofver du? Vaka upp, och bortdrif oss icke med allo.

24 Waarom zoudt Gij uw aanschijn verbergen, Onze nood en ellende vergeten?

Hvi fördöljer du ditt ansigte; och förgäter vårt elände och tvång?

25 Want onze ziel ligt gebukt in het stof, En ons lichaam kleeft vast aan de grond.

Ty vår själ är nederböjd till jordena; vår buk låder vid jordena.

26 Sta op, ons te hulp! Red ons om wille van uw genade!

Statt upp, hjelp oss, och förlös oss, för dina godhets skull.