< Spreuken 7 >

1 Mijn zoon, neem mijn woorden in acht, En neem mijn wenken ter harte;
Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.
2 Onderhoud mijn geboden, opdat ge moogt leven, Let op mijn wenken als op de appel van uw oog.
Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.
3 Leg ze als een band om uw vingers, Schrijf ze op de tafel van uw hart
Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.
4 Zeg tot de wijsheid: "gij zijt mijn zuster", Noem het verstand: "een bekende";
Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;
5 Opdat ze u behoeden voor een vreemde vrouw, Voor een onbekende met haar gladde taal.
Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.
6 Want kijkend door het venster van mijn woning Door de tralies heen,
Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;
7 Lette ik op het onervaren volk, En zag onder de jongemannen een onverstandigen knaap.
Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.
8 Hij ging langs de straat, dicht bij haar hoek, En sloeg de richting in naar haar huis,
Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;
9 In de schemering, toen de avond viel En het nachtelijk duister.
I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;
10 Daar komt de vrouw op hem af, Opzichtig gekleed met duidelijke bedoelingen.
Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;
11 Wat ziet ze er losbandig en lichtzinnig uit, In huis kunnen haar voeten het niet houden;
Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;
12 Ze loopt de straat, de pleinen op, En bij elke hoek staat ze op wacht!
Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.
13 Ze grijpt hem vast, geeft hem een kus, En zegt tot hem met een onbeschaamd gezicht:
Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:
14 Dankoffers had ik te brengen, Vandaag heb ik mijn geloften betaald;
Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.
15 Daarom ging ik naar buiten, u tegemoet, Om u te zoeken, en ik hèb u gevonden.
Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.
16 Dekens heb ik op bed gelegd, Bonte dekens van egyptisch lijnwaad;
Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;
17 Ik heb mijn bed met myrrhe besprenkeld, Met aloë en kaneel.
Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.
18 Kom, laat ons dronken worden van minne, En tot de morgen zwelgen in liefde.
Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.
19 Mijn man is niet thuis, Hij is op een verre reis;
Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.
20 Een buidel geld heeft hij bij zich gestoken, Dus komt hij met volle maan pas terug.
Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.
21 Door haar radde taal verleidde ze hem, Met haar gladde tong troonde ze hem mee.
Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.
22 Daar loopt de sukkel met haar mee, Als een stier, die naar de slachtbank gaat; Als een hert, dat huppelt naar het net,
Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;
23 Totdat een pijl hem het hart doorboort; Als een vogel, die scheert naar de strik, En niet vermoedt, dat het om zijn leven gaat.
Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.
24 Welnu dan, kinderen, luistert naar mij, Schenkt uw aandacht aan mijn woorden.
Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.
25 Laat u niet op haar wegen verleiden, Dwaalt niet op haar paden rond.
Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.
26 Want talrijke slachtoffers heeft ze gemaakt, Velen heeft ze om hals gebracht;
Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.
27 Een weg naar de onderwereld is haar huis, Vandaar daalt men af naar het dodenrijk. (Sheol h7585)
Hennes hus äro helvetes vägar, der man nederfar uti dödsens kammar. (Sheol h7585)

< Spreuken 7 >