Klaagliederen 5

1 Gedenk toch, Jahweh, wat wij verduren, Zie toe, en aanschouw onze smaad:

Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.

2 Ons erfdeel is aan anderen vervallen, Onze huizen aan vreemden.

Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.

3 Wezen zijn wij, vaderloos, Als weduwen zijn onze moeders;

Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.

4 Ons water drinken wij voor geld, Wij moeten ons eigen hout betalen.

Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.

5 Voortgezweept, met het juk om de hals, Uitgeput, maar men gunt ons geen rust!

Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.

6 Naar Egypte steken wij de handen uit, Naar Assjoer om brood!

Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.

7 Onze vaderen hebben gezondigd: zij zijn niet meer, Wij dragen hun schuld:

Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.

8 Slaven zijn onze heersers, En niemand, die ons uit hun handen verlost.

Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.

9 Met gevaar voor ons leven halen wij brood, Voor het dreigende zwaard der woestijn;

Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.

10 Onze huid is heet als een oven, Door de koorts van de honger.

Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.

11 De vrouwen worden in Sion onteerd, De maagden in de steden van Juda;

De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.

12 Vorsten door hen opgehangen, Geen oudsten gespaard.

Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.

13 De jongens moeten de molensteen torsen, De knapen bezwijken onder het hout;

Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.

14 Geen grijsaards meer in de poorten, Geen jonge mannen meer met hun lier.

De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.

15 Geen blijdschap meer voor ons hart, Onze reidans veranderd in rouw,

Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.

16 Gevallen de kroon van ons hoofd: Wee onzer, wij hebben gezondigd!

Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!

17 Hierom is ons hart verslagen, Staan onze ogen zo dof:

Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;

18 Om de Sionsberg, die ligt verlaten, Waar enkel jakhalzen lopen.

För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.

19 Maar Gij zetelt in eeuwigheid, Jahweh; Uw troon van geslacht tot geslacht!

Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;

20 Waarom zoudt Gij ons dan altijd vergeten, Ten einde toe ons verlaten?

Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?

21 Ach Jahweh, breng ons tot U terug: wij willen bekeren; Maak onze dagen weer als voorheen!

Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.

22 Neen, Gij hebt ons niet voor immer verworpen, Gij blijft op ons niet zo hevig verbolgen!

Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.