Job 9
1 Job antwoordde, en sprak:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Zeker, ik weet wel, dat het zo is; Maar hoe kan een mens tegenover God in zijn recht zijn?
Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
3 Wanneer hij Hem ter verantwoording wil roepen, Geeft Hij niet eens op de duizendmaal antwoord;
Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
4 Wie heeft den Alwijze en den Almachtige Ooit ongedeerd getrotseerd?
Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
5 Hem, die bergen verzet, en ze merken het niet, Ze onderstboven keert in zijn toorn;
honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
6 Die de aarde op haar plaats doet schudden, Haar zuilen trillen ervan;
honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
7 Die de zon bevel geeft, niet te stralen, En de sterren onder een zegel legt!
honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
8 Die de hemel uitspant, Hij alleen, En voortschrijdt over de golven der zee;
honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
9 Die Grote Beer en Orion schiep, Plejaden en het Zuiderkruis;
honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
10 Die grootse, ondoorgrondelijke dingen wrocht, En talloze wonderen!
honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
11 Zie, Hij gaat mij voorbij, en ik zie het niet, Hij glijdt langs mij heen, ik bemerk het niet;
Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
12 Rooft Hij: Wie zal Hem weerhouden? Wie Hem zeggen: Wat doet Gij?
Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
13 God, die zijn gramschap niet weerhoudt: Zelfs Ráhabs helpers moesten zich onder Hem krommen!
Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
14 Hoe zou ik Hem dan ter verantwoording roepen, Mijn woorden tegenover Hem vinden?
huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
15 Ik, die geen antwoord krijg, al heb ik ook recht, Maar mijn Rechter om genade moet smeken;
Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
16 En al gaf Hij mij antwoord, als ik riep, Dan geloof ik niet, dat Hij naar mij zou luisteren.
Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
17 Hij, die mij vertrapt om een kleinigheid En mijn smarten vermeerdert om niet;
Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
18 Hij, die mij niet op adem laat komen, Maar mij met bitter wee overstelpt.
Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
19 Gaat het om kracht: Hij is er, de Sterke! Gaat het om recht: Wie klaagt Hem aan?
Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
20 Al had ik ook recht, zijn mond veroordeelde mij; Al was ik onschuldig, Hij verklaarde mij schuldig!
Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
21 Ben ik onschuldig? Ik weet het zelf nu niet meer. Ik verfoei mijn bestaan: Het is mij allemaal één!
Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
22 Maar daarom roep ik het uit: Onschuldigen en schuldigen slaat Hij neer!
Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
23 Wanneer zijn gesel plotseling doodt, Lacht Hij met de vertwijfeling van de onschuldigen;
Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
24 Is het land aan bozen overgeleverd, Hij bindt nog een blinddoek op het gelaat van de rechters: Want zo Hij het niet doet, Wie doet het dan wel?
Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
25 Zo vliegen mijn dagen voorbij, Sneller nog dan een ijlbode; Zo vluchten ze weg, Zonder geluk te aanschouwen;
Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
26 Ze schieten heen als schepen van riet, Als een adelaar, die zich werpt op zijn prooi.
de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
27 Denk ik, ik wil mijn jammer vergeten, Weer vrolijk schijnen en blij,
Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
28 Dan ben ik weer bang voor al mijn smarten, Wetend, dat Gij mij niet voor onschuldig houdt.
Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
29 En wanneer ik dan toch schuldig moet zijn, Waarom doe ik mijn best, om niet?
Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
30 Al was ik mij nog zo schoon met sneeuw, En reinig mijn handen met zeep,
Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
31 Toch ploft Gij mij neer in het vuil, Zodat mijn kleren van mij walgen.
så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
32 Neen, Gij zijt geen mens, zoals ik, dien ik ter verantwoording roep, Zodat wij te zamen voor de rechtbank verschijnen!
Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
33 Ach, mocht er een scheidsrechter tussen ons zijn, Die zijn hand op ons beiden kon leggen;
ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
34 Die Gods roede van mij weg zou nemen, Zodat de schrik voor Hem mij niet deerde:
Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
35 Dan zou ik spreken zonder Hem te vrezen; Maar nu er geen is, neem ik het op voor mijzelf!
då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
