Salme 94

1 HERRE du hævnens Gud, du Hævnens Gud, træd frem i Glans;

Herre Gud, hvilkom hämnden tillhörer; Gud, hvilkom hämnden tillhörer, bete dig.

2 stå op, du Jordens Dommer, øv Gengæld mod de hovmodige!

Upphöj dig, du verldenes domare; vedergäll dem högfärdigom det de förtjena.

3 Hvor længe skal gudløse, HERRE, hvor længe skal gudløse juble?

Herre, huru länge skola de ogudaktige, huru länge skola de ogudaktige pråla;

4 De fører tøjlesløs Tale, hver Udådsmand ter sig som Herre;

Och så högmodeliga tala; och alle ogerningsmän så berömma sig?

5 de underkuer, o HERRE, dit Folk og undertrykker din Arvelod;

Herre, de förtrycka ditt folk, och plåga ditt arf.

6 de myrder Enke og fremmed faderløse slår de ihjel;

Enkor och främlingar dräpa de, och faderlösa döda de;

7 de siger: "HERREN kan ikke se, Jakobs Gud kan intet mærke!"

Och säga: Herren ser det intet; och Jacobs Gud aktar det intet.

8 Forstå dog, I Tåber blandt Folket! Når bliver I kloge, I Dårer?

Märker dock, I galne ibland folket; och I dårar, när viljen I vise varda?

9 Skulde han, som plantede Øret, ej høre, han, som dannede Øjet, ej se?

Den der örat planterat hafver, skulle han icke höra? Den der ögat gjort hafver, skulle han icke se?

10 Skulde Folkenes Tugtemester ej revse, han som lærer Mennesket indsigt?

Den der Hedningarna näpser, skulle han icke straffa? den der menniskorna lärer hvad de veta.

11 HERREN kender Menneskets Tanker, thi de er kun Tomhed.

Men Herren vet menniskornas tankar, att de fåfängelige äro.

12 Salig den Mand, du tugter, HERRE, og vejleder ved din Lov

Säll är den som du, Herre, tuktar, och lärer honom genom din lag;

13 for at give ham Ro for onde Dage, indtil der graves en Grav til den gudløse;

Att han tålamod hafva må, då illa går; tilldess dem ogudaktiga grafven beredd varder.

14 thi HERREN bortstøder ikke sit Folk og svigter ikke sin Arvelod.

Ty Herren skall icke förkasta sitt folk, eller öfvergifva sitt arf.

15 Den retfærdige kommer igen til sin Ret, en Fremtid har hver oprigtig af Hjertet.

Ty rätt måste dock blifva rätt; och thy måste all from hjerta tillfalla.

16 Hvo står mig bi mod Ugerningsmænd? hvo hjælper mig mod Udådsmænd?

Ho står med mig emot de onda? Ho träder till mig emot de ogerningsmän?

17 Var HERREN ikke min Hjælp, snart hviled min Sjæl i det stille.

Om Herren icke hulpe mig, så låge min själ fulltnär uti det stilla.

18 Når jeg tænkte: "Nu vakler min Fod", støtted din Nåde mig, HERRE;

Jag sade: Min fot hafver stapplat; men din nåd, Herre, uppehöll mig.

19 da mit Hjerte var fuldt af ængstede Tanker, husvaled din Trøst min Sjæl.

Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta; men din tröst gladde mina själ.

20 står du i Pagt med Fordærvelsens Domstol, der skaber Uret i Lovens Navn?

Du kommer ju aldrig öfverens med dem skadeliga stolenom, som lagen illa uttyder.

21 Jager de end den ret, færdiges Liv og dømmer uskyldigt Blod,

De rusta sig emot dens rättfärdigas själ, och fördöma oskyldigt blod.

22 HERREN er dog mit Bjærgested, min Gud er min Tilflugtsklippe;

Men Herren är mitt beskärm, min Gud är mitt hopps tröst.

23 han vender deres Uret imod dem selv, udsletter dem for deres Ondskab; dem udsletter HERREN vor Gud.

Och han skall vedergälla dem deras orätt, och skall förgöra dem för deras ondskos skull; Herren, vår Gud, skall förgöra dem.