Ordsprogene 14

1 Visdom bygger sit hus, dårskabs hænder river det ned.

Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor.

2 Hvo redeligt vandrer, frygter HERREN, men den, som går Krogveje, agter ham ringe.

Den som Herran fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg.

3 I Dårens Mund er Ris til hans Ryg, for de vise står Læberne Vagt.

Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun.

4 Når der ikke er Okser, er Laden tom, ved Tyrens Kraft bliver Høsten stor.

Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande.

5 Sanddru Vidne lyver ikke, det falske Vidne farer med Løgn.

Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn.

6 Spotter søger Visdom, men finder den ikke, til Kundskab kommer forstandig let.

Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt.

7 Gå fra en Mand, som er en Tåbe, der mærker du intet til Kundskabs Læber.

Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord.

8 Den kloge i sin Visdom er klar på sin Vej, men Tåbers Dårskab er Svig.

Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom.

9 Med Dårer driver Skyldofret Spot, men Velvilje råder iblandt retsindige.

De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma.

10 Hjertet kender sin egen Kvide, fremmede blander sig ej i dets Glæde.

När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje.

11 Gudløses Hus lægges øde, retsindiges Telt står i Blomst.

De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas.

12 Mangen Vej synes Manden ret, og så er dens Ende dog Dødens Veje.

Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden.

13 Selv under Latter kan Hjertet lide, og Glædens Ende er Kummer.

Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest.

14 Af sine Veje mættes den frafaldne, af sine Gerninger den, som er god.

Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom.

15 Den tankeløse tror hvert Ord, den kloge overtænker sine Skridt.

En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.

16 Den vise ængstes og skyr det onde, Tåben buser sorgløs på.

En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga.

17 Den hidsige bærer sig tåbeligt ad, man hader rænkefuld Mand.

En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det.

18 De tankeløse giver dårskab i Arv, de kloge efterlader sig Kundskab.

De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla.

19 Onde må bukke for gode, gudløse stå ved retfærdiges Døre.

De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom.

20 Fattigmand hades endog af sin Ven, men Rigmands Venner er mange.

En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner.

21 Den, der foragter sin Næste, synder, lykkelig den, der har Medynk med arme.

Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända.

22 De, som virker ondt, farer visselig vild; de, som virker godt, finder Nåde og Trofasthed.

De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras.

23 Ved al Slags Møje vindes der noget, Mundsvejr volder kun Tab.

Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom.

24 De vises Krone er Kløgt, Tåbers Krans er Dårskab.

Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap.

25 Sanddru Vidne frelser Sjæle; den, som farer med Løgn, bedrager.

Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager.

26 Den stærkes Tillid er HERRENs Frygt, hans Sønner skal have en Tilflugt.

Den som Herran fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad.

27 HERRENs Frygt er en Livsens Kilde, derved undgås Dødens Snarer.

Herrans fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro.

28 At Folket er stort, er Kongens Hæder, Brist på Folk er Fyrstens Fald.

Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig.

29 Den sindige er rig på Indsigt, den heftige driver det vidt i Dårskab.

Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.

30 Sagtmodigt Hjerte er Liv for Legemet, Avind er Edder i Benene.

Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen.

31 At kue den ringe er Hån mod hans Skaber, han æres ved Medynk med fattige.

Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud.

32 Ved sin Ondskab styrtes den gudløse, ved lydefri Færd er retfærdige trygge.

Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig.

33 Visdom bor i forstandiges Hjerte, i Tåbers Indre kendes den ikke.

Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar.

34 Retfærdighed løfter et Folk, men Synd er Folkenes Skændsel.

Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf.

35 En klog Tjener har Kongens Yndest, en vanartet rammer hans Vrede.

En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke.