Job 6

1 Så tog Job til Orde og svarede:

Job svarade, och sade:

2 "Gid man vejed min Harme og vejed min Ulykke mod den!

När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,

3 Thi tungere er den end Havets Sand, derfor talte jeg over mig!

Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.

4 Thi i mig sidder den Almægtiges Pile, min Ånd inddrikker deres Gift; Rædsler fra Gud forvirrer mig.

Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.

5 Skriger et Vildæsel midt i Græsset, brøler en Okse ved sit Foder?

Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.

6 Spiser man ferskt uden Salt, smager mon Æggehvide godt?

Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?

7 Min Sjæl vil ej røre derved, de Ting er som Lugt af en Løve.

Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.

8 Ak, blev mit Ønske dog opfyldt, Gud give mig det, som jeg håber

O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;

9 vilde d dog knuse mig, række Hånden ud og skære mig fra,

Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;

10 så vilde det være min Trøst - jeg hopped af Glæde trods skånselsløs Kval at jeg ikke har nægtet den Helliges Ord.

Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.

11 Hvad er min Kraft, at jeg skal holde ud, min Udgang, at jeg skal være tålmodig?

Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?

12 Er da min Kraft som Stenens, er da mit Legeme Kobber?

Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.

13 Ak, for mig er der ingen Hjælp, hver Udvej lukker sig for mig.

Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.

14 Den, der nægter sin Næste Godhed, han bryder med den Almægtiges Frygt.

Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.

15 Mine Brødre sveg mig som en Bæk, som Strømme, hvis Vand svandt bort,

Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.

16 de, der var grumset af os, og som Sneen gemte sig i,

Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.

17 men som svandt ved Solens Glød, tørredes sporløst ud i Hede;

Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.

18 Karavaner bøjer af fra Vejen, drager op i Ørkenen og går til Grunde;

Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.

19 Temas Karavaner spejder, Sabas Rejsetog håber på dem,

De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.

20 men de beskæmmes i deres Tillid, de kommer derhen og skuffes!

Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.

21 Ja, slige Strømme er I mig nu, Rædselen så I og grebes af Skræk!

Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.

22 Har jeg mon sagt: "Giv mig Gaver, løs mig med eders Velstand,

Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?

23 red mig af Fjendens Hånd, køb mig fri fra Voldsmænds Hånd!"

Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?

24 Lær mig, så vil jeg tie, vis mig, hvor jeg har fejlet!

Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.

25 Redelig Tale, se, den gør Indtryk; men eders Revselse, hvad er den værd?

Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?

26 Er det jer Hensigt at revse Ord? Den fortvivledes Ord er dog Mundsvejr!

I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.

27 Selv om en faderløs kasted I Lod og købslog om eders Ven.

I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.

28 Men vilde I nu dog se på mig! Mon jeg lyver jer op i Ansigtet?

Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.

29 Vend jer hid, lad der ikke ske Uret, vend jer, thi end har jeg Ret!

Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.

30 Er der Uret på min Tunge, eller skelner min Gane ej, hvad der er ondt?

Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.