Job 4

1 Så tog Temaniten Elifaz til Orde og sagde:

Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 Ærgrer det dig, om man taler til dig? Men hvem kan her være tavs?

Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

3 Du har selv talt mange til Rette og styrket de slappe Hænder,

Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

4 dine Ord holdt den segnende oppe, vaklende Knæ gav du Kraft.

Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

5 Men nu det gælder dig selv, så taber du Modet, nu det rammer dig selv, er du slaget af Skræk!

Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

6 Er ikke din Gudsfrygt din Tillid, din fromme Færd dit Håb?

Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

7 Tænk efter! Hvem gik uskyldig til Grunde, hvor gik retsindige under?

Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

8 Men det har jeg set: Hvo Uret pløjer og sår Fortræd, de høster det selv.

Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

9 For Guds Ånd går de til Grunde, for hans Vredes Pust går de til.

Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

10 Løvens Brøl og Vilddyrets Glam Ungløvernes Tænder slås ud;

Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

11 Løven omkommer af Mangel på Rov, og Løveungerne spredes.

Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

12 Der sneg sig til mig et Ord mit Øre opfanged dets Hvisken

Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

13 i Nattesynernes Tanker, da Dvale sank over Mennesker;

Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

14 Angst og Skælven kom over mig, alle mine Ledemod skjalv;

Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

15 et Pust strøg over mit Ansigt, Hårene rejste sig på min Krop.

Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

16 Så stod det stille! Jeg sansed ikke, hvordan det så ud; en Skikkelse stod for mit Øje, jeg hørte en hviskende Stemme:

Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

17 "Har et Menneske Ret for Gud, mon en Mand er ren for sin Skaber?

Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

18 End ikke sine Tjenere tror han, hos sine Engle finder han Fejl,

Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

19 endsige hos dem, der bor i en Hytte af Ler og har deres Grundvold i Støvet!

Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

20 De knuses ligesom Møl, imellem Morgen og Aften, de sønderslås uden at ænses, for evigt går de til Grunde.

Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

21 Rives ej deres Teltreb ud? De dør, men ikke i Visdom."

Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.