Prædikeren 6

1 Der er et Onde, jeg så under Solen, og som tynger Menneskene hårdt:

Det är ett ondt ting, som jag såg under solene, och är allmänneligit med menniskorna:

2 Når Gud giver en Mand Rigdom og Gods og Ære, så han intet savner af, hvad han ønsker, og Gud ikke sætter ham i Stand til at nyde det, men en fremmed nyder det, da er dette Tomhed og en slem Lidelse.

En, hvilkom Gud hafver gifvit rikedom, ägodelar och äro, och honom fattas intet, det hans hjerta begärar, och Gud gifver honom dock icke magt till att nyttjat, utan en annar förtärer det; det är fåfängelighet, och en ond plåga.

3 Om en Mand avler hundrede Børn og lever mange År, så hans Levetid bliver lang, men hans Sjæl ikke mættes af Goder, så siger jeg dog, at et utidigt Foster er bedre faren end han;

Födde han än hundrade barn, och hade så långt lif, att han i mång år lefde, och hans själ kunde icke mätta sig af ägodelar, och blefve utan graf; om honom säger jag, att en otida född är bättre än han.

4 thi at det kommer, er Tomhed, og det går bort i Mørke, og i Mørke dølges dets Navn;

Ty han kommer i fåfängelighet, och i mörker far han bort, och hans namn blifver betäckt i mörker.

5 og det har hverken set eller kendt Sol; det får end ikke en Grav; det hviler bedre end han.

Han hafver ingen glädje af solene, och hafver ingen ro, hvarken här eller der.

6 Om han så levede to Gange tusind År, men ikke skuede Lykke - mon ikke alle farer sammesteds hen?

Om han än lefde i tutusend år, så är han aldrig väl tillfrids. Kommer det icke allt uti ett rum?

7 Al Menneskets Flid tjener hans Mund, og dog stilles hans Sult aldrig.

Hvarjo och ene mennisko är arbete pålagdt, efter hennes mått; men hjertat kan icke blifva dervid.

8 Thi hvad har den vise forud for Tåben, hvad båder det den arme, der ved at vandre for de levendes Øjne?

Ty hvad uträttar en vis mer än en dåre? Hvad tager sig den fattige före, att han vill vara ibland de lefvande?

9 Bedre at se med sine Øjne end higende Attrå. Også det er Tomhed og Jag efter Vind.

Det är bättre att bruka de ägodelar, som för handene äro, än fara efter andra; det är ock fåfängelighet och jämmer.

10 Hvad der bliver til er for længst nævnet ved Navn, og det vides i Forvejen, hvad et Menneske bliver til; det kan ikke gå i Rette med ham, der er den stærkeste.

Hvad äret? Fastän en högt berömder är, så vet man dock, att han är en menniska, och kan icke träta med det som honom for mägtig är.

11 Thi jo flere Ord der bruges, des større bliver Tomheden, og hvad gavner de Mennesket?

Ty fåfängeligheten är alltör mycken. Hvad hafver en menniska mer deraf?

12 Thi hvo ved, hvad der båder et Menneske i Livet, det Tal af tomme Levedage han henlever som en Skygge? Thi hvo kan sige et Menneske, hvad der skal ske under Solen efter hans Død?

Ty ho vet hvad menniskone nyttigt är i sin lifstid, medan hon lefver i sine fåfängelighet, hvilken är som en skugge? Eller ho vill säga menniskone, hvad efter henne komma skall under solene?