Prædikeren 1
1 Ord af Prædikeren, Davids Søn, Konge i Jerusalem.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Endeløs Tomhed, sagde Prædikeren, endeløs Tomhed, alt er Tomhed!
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 Hvad Vinding har Mennesket af al den Flid, han gør sig under Solen?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 Slægt går, og Slægt kommer, men Jorden står til evig Tid.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 Sol står op, og Sol går ned og haster igen til sin Opgangs Sted.
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 Vinden går mod Syd og drejer mod Nord, den drejer atter og atter og vender tilbage til samme Kredsløb.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 Alle Bække løber i Havet, men Havet bliver ikke fuldt; det Sted, til hvilket Bækkene løber, did bliver de ved at løbe.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 Alting slider sig træt; Mand hører ikke op med at tale, Øjet bliver ikke mæt af at se, Øret ej fuldt af at høre.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 Det, der kommer, er det, der var, det, der sker, er det, der skete; der er slet intet nyt under Solen.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Kommer der noget, om hvilket man siger: "Se, her er da noget nyt!"det har dog for længst været til i Tiderne forud for os
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 Ej mindes de svundne Slægter, og de ny, som kommer engang, skal ej heller mindes af dem, som kommer senere hen.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 Jeg, Prædikeren, var Konge over Israel i Jerusalem.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 Jeg vendte min Hu til at ransage og med Visdom udgranske alt, hvad der sker under Himmelen; det er et ondt Slid, som Gud har givet Menneskens Børn at slide med.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 Jeg så alt, hvad der sker under Solen, og se, det er alt sammen Tomhed og Jag efter Vind.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 Kroget kan ej blive lige, og halvt kan ej blive helt.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 Jeg tænkte ved mig selv: "Se, jeg har vundet større og rigere Visdom end alle de, der før mig var over Jerusalem, og mit Hjerte har skuet Visdom og Kundskab i Fylde."
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 Jeg vendte min Hu til at fatte, hvad der er Visdom og Kundskab, og hvad der er Dårskab og Tåbelighed; jeg skønnede, at også det er Jag efter Vind.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 Thi megen Visdom megen Græmmelse, øget Kundskab øget Smerte.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
