Salme 22

1 Til Sangmesteren. Efter »Morgenrødens Hind«. En Salme af David.

En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.

2 Min Gud, min Gud, hvorfor har du forladt mig? Mit Skrig til Trods er Frelsen mig fjern.

Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.

3 Min Gud, jeg raaber om Dagen, du svarer ikke, om Natten, men finder ej Hvile.

Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.

4 Og dog er du den hellige, som troner paa Israels Lovsange.

Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.

5 Paa dig forlod vore Fædre sig, forlod sig, og du friede dem;

Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.

6 de raabte til dig og frelstes, forlod sig paa dig og blev ikke til Skamme.

Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.

7 Men jeg er en Orm og ikke en Mand, til Spot for Mennesker, Folk til Spe;

Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:

8 alle, der ser mig, haaner mig, vrænger Mund og ryster paa Hovedet:

Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.

9 »Han har væltet sin Sag paa HERREN; han fri ham og frelse ham, han har jo Velbehag i ham.«

Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.

10 Ja, du drog mig af Moders Liv, lod mig hvile trygt ved min Moders Bryst;

På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.

11 paa dig blev jeg kastet fra Moders Skød, fra Moders Liv var du min Gud.

Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.

12 Vær mig ikke fjern, thi Trængslen er nær, og ingen er der, som hjælper!

Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.

13 Stærke Tyre staar omkring mig, Basans vældige omringer mig,

De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.

14 spiler Gabet op imod mig som rovgridske, brølende Løver.

Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.

15 Jeg er som Vand, der er udgydt, alle mine Knogler skilles, mit Hjerte er blevet som Voks, det smelter i Livet paa mig;

Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.

16 min Gane er tør som et Potteskaar, til Gummerne klæber min Tunge, du lægger mig ned i Dødens Støv.

Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.

17 Thi Hunde staar omkring mig, onde i Flok omringer mig, de har gennemboret mine Hænder og Fødder,

Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.

18 jeg kan tælle alle mine Ben; med Skadefryd ser de paa mig.

De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.

19 Mine Klæder deler de mellem sig, om Kjortelen kaster de Lod.

Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.

20 Men du, o HERRE, vær ikke fjern, min Redning, il mig til Hjælp!

Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.

21 Udfri min Sjæl fra Sværdet, min eneste af Hundes Vold!

Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.

22 Frels mig fra Løvens Gab, fra Vildoksens Horn! Du har bønhørt mig.

Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.

23 Dit Navn vil jeg kundgøre for mine Brødre, prise dig midt i Forsamlingen:

Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.

24 »I, som frygter HERREN, pris ham, ær ham; al Jakobs Æt, bæv for ham, al Israels Æt!

Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.

25 Thi han foragtede ikke, forsmaaede ikke den armes Raab, skjulte ikke sit Aasyn for ham, men hørte, da han raabte til ham!«

Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.

26 Jeg vil synge din Pris i en stor Forsamling, indfri mine Løfter iblandt de fromme;

De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.

27 de ydmyge skal spise og mættes; hvo HERREN søger, skal prise ham; deres Hjerte leve for evigt!

Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.

28 Den vide Jord skal mærke sig det og omvende sig til HERREN, og alle Folkenes Slægter skal tilbede for hans Aasyn;

Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.

29 thi HERRENS er Riget, han er Folkenes Hersker.

Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.

30 De skal tilbede ham alene, alle Jordens mægtige; de skal bøje sig for hans Aasyn, alle, der nedsteg i Støvet og ikke holdt deres Sjæl i Live.

Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.

31 Ham skal Efterkommerne tjene; om HERREN skal tales til Slægten, der kommer; de skal forkynde et Folk, der fødes, hans Retfærd. Thi han greb ind.

De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.