Joba 16

1 Te phoeiah Job loh a doo tih,

Därefter tog Job till orda och sade:

2 “Te bang ol te muep ka yaak coeng. Nangmih boeih kah a hloep khaw thakthaenah ni.

Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

3 Khohli ol te a bawtnah om a? Balae tih na doo hamla nang n'huek.

Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

4 Kai khaw nang bangla ka thui thai ta. Na hinglu te ka hinglu yueng la om koinih olthui neh nangmih te kan sun vetih ka lu lamloh nangmih taengah ka hinghuen van ni.

Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

5 Ka ka neh nangmih te kan duel lah vetih ka hmuilai kah thaphohnah loh n'hoeptlang mako.

Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

6 Ka thui akhaw ka thakkhoeihnah a rhoei moenih. Ka paa koinih kai lamloh metlam a caeh eh?

Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

7 Ka hlangboel boeih khaw na pong uh tih ka ngak ngawn coeng.

Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

8 Kai nan tonga sak khaw laipai la om coeng. Ka laithae khaw ka taengah pai sak tih, ka mikhmuh ah n'doo coeng.

Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

9 A thintoek loh a baeh tih kai soah a konaeh. Kai taengah a no te a tah coeng. Ka rhal loh kai soah a mik a huel.

I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

10 A ka neh kai n'ang thil uh. Kokhahnah neh ka kam han taam uh tih, kai taengah huek ha cu uh.

Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

11 Pathen loh kai he hlang thae taengla n'det tih halang kut dongla kai m'muek.

Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

12 Thayoeituipan la ka om vaengah kai m'phae. Ka rhawn ah n'khak tih kai he n'taekyak. Te dongah kai he amah ham kutnoek la m'pai sak coeng.

Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

13 Ka taengah a lithen rhoek loh m'vael uh tih ka kuel a khoh. Lungma a ti kolla diklai dongah ka hmuet phawt coeng.

från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

14 A puut hman ah a puut loh kai m'va. Hlangrhalh bangla kai taengah cu.

Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

15 Ka vin soah tlamhni ka hui tih ka ki khaw laipi neh ka poelyoe coeng.

Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

16 Ka maelhmai he rhahnah neh nok la nok uh tih ka mikkhu khaw nut coeng.

Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

17 Te cakhaw ka kut ah kuthlahnah om pawt tih ka thangthuinah khaw cil.

Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

18 Diklai nang loh ka thii he vuei boeh. Ka pang ol he khaw hmuen om boel saeh.

Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

19 Vaan ah pataeng kai kah laipai om tih, ka hlangcal khaw hmuensang ah om coeng ke.

Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

20 Ka hui khaw Pathen taengah, kai kah hmuiyoi la om tih ka mik khaw pha coeng.

Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

21 Hlang capa tah hlang ham neh a hui ham Pathen taengah a thui ta.

Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

22 Kum a tarhing ah ha pawk vetih, ka mael voel mueh caehlong ah ka cet pawn ni.”

Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.