< اَلْمَزَامِيرُ 120 >

تَرْنِيمَةُ ٱلْمَصَاعِدِ إِلَى ٱلرَّبِّ فِي ضِيْقِي صَرَخْتُ فَٱسْتَجَابَ لِي. ١ 1
En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.
يَارَبُّ، نَجِّ نَفْسِي مِنْ شِفَاهِ ٱلْكَذِبِ، مِنْ لِسَانِ غِشٍّ. ٢ 2
HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.
مَاذَا يُعْطِيكَ وَمَاذَا يَزِيدُ لَكَ لِسَانُ ٱلْغِشِّ؟ ٣ 3
Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?
سِهَامَ جَبَّارٍ مَسْنُونَةً مَعَ جَمْرِ ٱلرَّتَمِ. ٤ 4
Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.
وَيْلِي لِغُرْبَتِي فِي مَاشِكَ، لِسَكَنِي فِي خِيَامِ قِيدَارَ! ٥ 5
Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!
طَالَ عَلَى نَفْسِي سَكَنُهَا مَعَ مُبْغِضِ ٱلسَّلَامِ. ٦ 6
Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.
أَنَا سَلَامٌ، وَحِينَمَا أَتَكَلَّمُ فَهُمْ لِلْحَرْبِ. ٧ 7
Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

< اَلْمَزَامِيرُ 120 >