اَلْقُضَاة 17

١ 1 وَكَانَ رَجُلٌ مِنْ جَبَلِ أَفْرَايِمَ ٱسْمُهُ مِيخَا.

En man var på Ephraims berg, benämnd Micha.

٢ 2 فَقَالَ لِأُمِّهِ: «إِنَّ ٱلْأَلْفَ وَٱلْمِئَةَ شَاقِلِ ٱلْفِضَّةِ ٱلَّتِي أُخِذَتْ مِنْكِ، وَأَنْتِ لَعَنْتِ وَقُلْتِ أَيْضًا فِي أُذُنَيَّ. هُوَذَا ٱلْفِضَّةُ مَعِي. أَنَا أَخَذْتُهَا». فَقَالَتْ أُمُّهُ: «مُبَارَكٌ أَنْتَ مِنَ ٱلرَّبِّ يَا ٱبْنِي».

Han sade till sina moder: De tusende och hundrade silfpenningar, som äro tagne ifrå dig, och som du svorit öfver, och sagt för min öron, si, de samma penningar äro när mig; jag hafver tagit dem till mig. Då sade hans moder: Välsignad vare min son Herranom.

٣ 3 فَرَدَّ ٱلْأَلْفَ وَٱلْمِئَةَ شَاقِلِ ٱلْفِضَّةِ لِأُمِّهِ. فَقَالَتْ أُمُّهُ: «تَقْدِيسًا قَدَّسْتُ ٱلْفِضَّةَ لِلرَّبِّ مِنْ يَدِي لِٱبْنِي لِعَمَلِ تِمْثَالٍ مَنْحُوتٍ وَتِمْثَالٍ مَسْبُوكٍ. فَٱلْآنَ أَرُدُّهَا لَكَ».

Så fick han sine moder de tusende och hundrade silfpenningar igen; och hans moder sade: Jag hafver helgat de penningarna Herranom ifrå mine hand, för min son, till att man må göra ett gjutet beläte; derföre så får jag dig dem nu igen.

٤ 4 فَرَدَّ ٱلْفِضَّةَ لِأُمِّهِ، فَأَخَذَتْ أُمُّهُ مِئَتَيْ شَاقِلِ فِضَّةٍ وَأَعْطَتْهَا لِلصَّائِغِ فَعَمِلَهَا تِمْثَالًا مَنْحُوتًا وَتِمْثَالًا مَسْبُوكًا. وَكَانَا فِي بَيْتِ مِيخَا.

Men han fick sine moder penningarna igen. Då tog hans moder tuhundrade silfpenningar, och fick dem till guldsmeden; han gjorde henne ett gjutet beläte; det var sedan i Micha huse.

٥ 5 وَكَانَ لِلرَّجُلِ مِيخَا بَيْتٌ لِلْآلِهَةِ، فَعَمِلَ أَفُودًا وَتَرَافِيمَ وَمَلَأَ يَدَ وَاحِدٍ مِنْ بَنِيهِ فَصَارَ لَهُ كَاهِنًا.

Och den mannen Micha hade så ett guds hus; och han gjorde en lifkjortel, och afgudar, och fyllde enom sinom son handena, att han vardt hans Prester.

٦ 6 وَفِي تِلْكَ ٱلْأَيَّامِ لَمْ يَكُنْ مَلِكٌ فِي إِسْرَائِيلَ. كَانَ كُلُّ وَاحِدٍ يَعْمَلُ مَا يَحْسُنُ فِي عَيْنَيْهِ.

På den tiden var ingen Konung i Israel, och hvar och en gjorde såsom honom tyckte godt vara.

٧ 7 وَكَانَ غُلَامٌ مِنْ بَيْتِ لَحْمِ يَهُوذَا مِنْ عَشِيرَةِ يَهُوذَا، وَهُوَ لَاوِيٌّ مُتَغَرِّبٌ هُنَاكَ.

Men en ung man var på den tiden af BethLehem Juda, ibland Juda slägte, och han var en Levit, och var dersammastäds främmande.

٨ 8 فَذَهَبَ ٱلرَّجُلُ مِنَ ٱلْمَدِينَةِ مِنْ بَيْتِ لَحْمِ يَهُوذَا لِكَيْ يَتَغَرَّبَ حَيْثُمَا ٱتَّفَقَ. فَأَتَى إِلَى جَبَلِ أَفْرَايِمَ إِلَى بَيْتِ مِيخَا وَهُوَ آخِذٌ فِي طَرِيقِهِ.

Men han drog utu BethLehem, Juda stad, till att vandra hvart han kunde; och då han kom på Ephraims berg till Micha hus, på det han skulle hålla sin väg fram,

٩ 9 فَقَالَ لَهُ مِيخَا: «مِنْ أَيْنَ أَتَيْتَ؟» فَقَالَ لَهُ: «أَنَا لَاوِيٌّ مِنْ بَيْتِ لَحْمِ يَهُوذَا، وَأَنَا ذَاهِبٌ لِكَيْ أَتَغَرَّبَ حَيْثُمَا ٱتَّفَقَ».

Frågade honom Micha: Hvadan kommer du? Han svarade honom: Jag är en Levit af BethLehem Juda, och vandrar hvart jag kan.

١٠ 10 فَقَالَ لَهُ مِيخَا: «أَقِمْ عِنْدِي وَكُنْ لِي أَبًا وَكَاهِنًا، وَأَنَا أُعْطِيكَ عَشَرَةَ شَوَاقِلِ فِضَّةٍ فِي ٱلسَّنَةِ، وَحُلَّةَ ثِيَابٍ، وَقُوتَكَ». فَذَهَبَ مَعَهُ ٱللَّاوِيُّ.

Micha sade till honom: Blif när mig, du skall vara min fader, och min Prest; jag vill gifva dig årliga tio silfpenningar, och någor förenämnd kläder, och din födo. Och Leviten gick med honom.

١١ 11 فَرَضِيَ ٱللَّاوِيُّ بِٱلْإِقَامَةِ مَعَ ٱلرَّجُلِ، وَكَانَ ٱلْغُلَامُ لَهُ كَأَحَدِ بَنِيهِ.

Och Leviten tog till att blifva när mannenom; och han höll den unga mannen såsom en son.

١٢ 12 فَمَلَأَ مِيخَا يَدَ ٱللَّاوِيِّ، وَكَانَ ٱلْغُلَامُ لَهُ كَاهِنًا، وَكَانَ فِي بَيْتِ مِيخَا.

Och Micha fyllde Levitenom handena, så att han vardt hans Prester, och blef så i Micha huse.

١٣ 13 فَقَالَ مِيخَا: «ٱلْآنَ عَلِمْتُ أَنَّ ٱلرَّبَّ يُحْسِنُ إِلَيَّ، لِأَنَّهُ صَارَ لِيَ ٱللَّاوِيُّ كَاهِنًا».

Och Micha sade: Nu vet jag, att Herren varder mig godt görandes, efter jag hafver en Levit till Prest.