أَيُّوبَ 29

١ 1 وَعَادَ أَيُّوبُ يَنْطِقُ بِمَثَلِهِ فَقَالَ:

Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

٢ 2 «يَا لَيْتَنِي كَمَا فِي ٱلشُّهُورِ ٱلسَّالِفَةِ وَكَٱلْأَيَّامِ ٱلَّتِي حَفِظَنِي ٱللهُ فِيهَا،

Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

٣ 3 حِينَ أَضَاءَ سِرَاجَهُ عَلَى رَأْسِي، وَبِنُورِهِ سَلَكْتُ ٱلظُّلْمَةَ.

Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

٤ 4 كَمَا كُنْتُ فِي أَيَّامِ خَرِيفِي، وَرِضَا ٱللهِ عَلَى خَيْمَتِي،

Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

٥ 5 وَٱلْقَدِيرُ بَعْدُ مَعِي وَحَوْلِي غِلْمَانِي،

Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

٦ 6 إِذْ غَسَلْتُ خَطَوَاتِي بِٱللَّبَنِ، وَٱلصَّخْرُ سَكَبَ لِي جَدَاوِلَ زَيْتٍ.

Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

٧ 7 حِينَ كُنْتُ أَخْرُجُ إِلَى ٱلْبَابِ فِي ٱلْقَرْيَةِ، وَأُهَيِّئُ فِي ٱلسَّاحَةِ مَجْلِسِي.

Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

٨ 8 رَآنِي ٱلْغِلْمَانُ فَٱخْتَبَأُوا، وَٱلْأَشْيَاخُ قَامُوا وَوَقَفُوا.

Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

٩ 9 ٱلْعُظَمَاءُ أَمْسَكُوا عَنِ ٱلْكَلَامِ، وَوَضَعُوا أَيْدِيَهُمْ عَلَى أَفْوَاهِهِمْ.

Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

١٠ 10 صَوْتُ ٱلشُّرَفَاءِ ٱخْتَفَى، وَلَصِقَتْ أَلْسِنَتُهُمْ بِأَحْنَاكِهِمْ.

Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

١١ 11 لِأَنَّ ٱلْأُذُنَ سَمِعَتْ فَطَوَّبَتْنِي، وَٱلْعَيْنَ رَأَتْ فَشَهِدَتْ لِي،

Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

١٢ 12 لِأَنِّي أَنْقَذْتُ ٱلْمِسْكِينَ ٱلْمُسْتَغِيثَ وَٱلْيَتِيمَ وَلَا مُعِينَ لَهُ.

Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

١٣ 13 بَرَكَةُ ٱلْهَالِكِ حَلَّتْ عَلَيَّ، وَجَعَلْتُ قَلْبَ ٱلْأَرْمَلَةِ يُسَرُّ.

Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

١٤ 14 لَبِسْتُ ٱلْبِرَّ فَكَسَانِي. كَجُبَّةٍ وَعِمَامَةٍ كَانَ عَدْلِي.

Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

١٥ 15 كُنْتُ عُيُونًا لِلْعُمْيِ، وَأَرْجُلًا لِلْعُرْجِ.

Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

١٦ 16 أَبٌ أَنَا لِلْفُقَرَاءِ، وَدَعْوَى لَمْ أَعْرِفْهَا فَحَصْتُ عَنْهَا.

Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

١٧ 17 هَشَّمْتُ أَضْرَاسَ ٱلظَّالِمِ، وَمِنْ بَيْنِ أَسْنَانِهِ خَطَفْتُ ٱلْفَرِيسَةَ.

Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

١٨ 18 فَقُلْتُ: إِنِّي فِي وَكْرِي أُسَلِّمُ ٱلرُّوحَ، وَمِثْلَ ٱلسَّمَنْدَلِ أُكَثِّرُ أَيَّامًا.

Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

١٩ 19 أَصْلِي كَانَ مُنْبَسِطًا إِلَى ٱلْمِيَاهِ، وَٱلطَّلُّ بَاتَ عَلَى أَغْصَانِي.

Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

٢٠ 20 كَرَامَتِي بَقِيَتْ حَدِيثَةً عِنْدِي، وَقَوْسِي تَجَدَّدَتْ فِي يَدِي.

Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

٢١ 21 لِي سَمِعُوا وَٱنْتَظَرُوا، وَنَصَتُوا عِنْدَ مَشُورَتِي.

De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

٢٢ 22 بَعْدَ كَلَامِي لَمْ يُثَنُّوا، وَقَوْلِي قَطَرَ عَلَيْهِمْ.

Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

٢٣ 23 وَٱنْتَظَرُونِي مِثْلَ ٱلْمَطَرِ، وَفَغَرُوا أَفْوَاهَهُمْ كَمَا لِلْمَطَرِ ٱلْمُتَأَخِّرِ.

De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

٢٤ 24 إِنْ ضَحِكْتُ عَلَيْهِمْ لَمْ يُصَدِّقُوا، وَنُورَ وَجْهِي لَمْ يُعَبِّسُوا.

Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

٢٥ 25 كُنْتُ أَخْتَارُ طَرِيقَهُمْ وَأَجْلِسُ رَأْسًا، وَأَسْكُنُ كَمَلِكٍ فِي جَيْشٍ، كَمَنْ يُعَزِّي ٱلنَّائِحِينَ.

När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.